- 130331, RS Positiv.

 

Ur dagboken.

 

Dagens sjukvård är sjuk.

"Det är inte meningen att man ska behöva tjata och bråka med läkare för att det

 ska hända någonting. För en vecka sen märkte vi att våran lilla kille började äta mindre,

vilket han aldrig gjort innan då han är väldigt matglad. I onsdags så hade han knappt ätit  

någonting, han hade en fruktansvärd slemhosta och var ledsen så vi åkte in till akuten.

Inga prover togs på honom men dom konstatera att det inte var något fel, lite snuvig bara.

Vi blev hemskickade.

Redan när vi kom hem blev han sämre.

Ringde till vårdcentralen på torsdagen eftersom han fortfarande var dålig,

inga prover togs på honom men dom konstatera också att han mådde bra.

Vi började misstänka RS eftersom han bara blev sämre och sämre så på fredagen

åkte vi återigen in till akuten och bad om ett RS prov men det skulle dom inte minsann

ta eftersom det inte var något fel på honom. Vad hände?

Hemskickade igen.

På lördag åkte vi in till akuten igen, nu hade han fått i sig endast

100ml på ett dygn (äter vanligtvis 150 var 3e timme) .

När vi kom in skällde jag ut läkaren som tog emot oss och sa att

"klämmer ni på hans mage och pung en gång till så vet jag inte vad jag gör, nu får ni fan ta ett RSprov!"

Efter många om och men tog dom provet, positivt.

Nu är vi inlagda på barnkliniken med sond, Emilio har haft det väldigt tungt med andning.

Han spyr och vi inhalerar adrenalin 2ggr var 4e timme.

Detta hade säkerligen inte behövt gå så här långt om dom hade lyssnat på oss första gången vi var in.

Men det är tydligen så här man behandlar en 9 veckor gammal pojke.."

 

JAG KOMMER ALDRIG ATT LITA PÅ SJUKVÅRDEN IGEN! 

 

 

 

 

 

 

- Meeeen!

- Plutten!

Innan vi fick Emilio så satt jag och små störde mig lite

på alla dess bebisbilder och videos som alla mammor la upp hela tiden och 

jag sa till mig själv att "jag ska minsann inte lägga upp lika mycket som dom!"

Men här sitter man nu och lägger upp bilder och videos dagligen.

Och hur kan man låta bli är nu en helt annan fråga.

För visst är det så, att man vill dela med sig av det finaste man har.

 

 

(våran fina badkille)

- Förlossningen.

Det har varit riktigt tomt här länge nu och ja, det är inte bara att få barn. Tänkte att jag 

skulle försöka få igång skrivandet både för min skull och Emilios. Tänker främst på hans

utveckling och framsteg här i livet.

 

Måndagen den 21/1 går Rebecca som vanligt upp till jobbet. Under dagen är jag hemma

med en fruktansvärd värk i magen, jag hade då ingen aning om att det var förvärkar. Fast egentligen

så var det meeer än bara förvärkar. Det jag kände då var mer som magknip, riktigt jävla ont magknip.

När Rebecca kom hem så hade jag fortfarande ont, och det kom med jämna mellan rum, ibland

med tio minuters intervaller, ibland längre och ibland tätare. Rebecca sa till mig att jag hade

förvärkar och att "tänk att det kommer göra mer ont sen när det sätter igång på riktigt".

Jag tänkte för mig själv, kan det verkligen göra mer ont än så här?" Jag förstod inte riktigt

hur jag skulle klara av ännu mer smärta utan att få någon hjälp i det hela. 

 

Kvällen kom och vi gick och la oss, det hade fortfarande varit lika lugnt i magen som veckorna innan. 

Både jag och Rebecca var less på hela situationen och att inte bli tagen på allvar dom gångerna

vi var in till förlossningen för minskade fosterrörelser. Jag kände att något var fel, jag visste att något

inte var som det skulle och jag nöter det fortfarande i huvudet. 

 

Under natten kan jag inte sova, jag har värkar var tionde minut och tillslut blir Rebecca så less

på det så hon ringer in till förlossningen eftersom jag inte fått någon ordentlig sömn på 2 nätter, och

samtidigt så är det väldigt lugnt i magen. Dom vill att vi ska komma in. Jag säger till Rebecca att jag

inte orkar åka in för att ligga med en ctg kurva som sedan ser så "himla fin ut". Men hon lyckas

övertala mig och in åker vi när kl är ca 03:00 med hopp om att få sömntabletter så att jag åtminstone

kan få lite sömn. 

 

Väl inne på förlossningen får vi göra en ctg kurva, såklart. Vi ligger ett bra tag med den, längre än

vanligt och börjar fundera om dom har glömt bort oss. När dom kommer in visar det sig att

Emilio inte alls mår bra och att det är väldigt tveksamt om vi ens får åka hem igen. Barnmorskan

kollar även min tapp i farten. Hoppsan, öppen 4 cm! Nu fick vi absolut inte åka hem. Vi skulle

ha barn och det enda vi hade med oss till förlossnigen var oss själva. Kl började nu närma sig 05:30

och våra vänner (Frida & Jenny) som är boende i Gävle började nu gå upp för att göra sig iordning

för jobb. Rebecca fick ringa till dom och be om hjälp, hon var ju tvungen att åka hem och hämta

hund och BB väskor och fixa allt annat runtomkring innan Emilios ankomst. Och vi hade aldrig

fixat det utan deras hjälp. Tog inte mer än en halvtimme så var Jenny utanför förlossningen.

Det kallas vänskap!  

 

Jag läggs in i ett rum för att få sova lite innan allt tar fart. Det lyckas jag inte med. Tabletterna

dom gav mig hade ingen effekt alls. Vid 09:30/10:00 ringer jag till Rebecca, då får hon komma tillbaka

eftersom jag iaf har fått vila lite. Jag ligger med en ny kurva och är nu öppen 6 cm. Vid 11 tiden blir vi

förflyttade till en förlossningssal. 12:10 tar dom vattnet på mig och mina värkar börjar göra riktigt ont.

Vi ligger fortfarande där inne och försöker vila. Jag sa redan från början att jag absolut inte ville ha

lustgas men att jag ville ha ryggbedövning. Men narkosläkaren var väldigt sen så jag var tvungen

att använda lustgasen iaf för att klara av värkarna. 15:30 kommer narkosläkaren och sätter

ryggbedövningen på mig, vilket inte var det lättaste då värkarna kom så otroligt tätt. Och hade

inte hon dykt upp där så hade dom nog heller inte hunnit att sätta ryggbedövningen. Som tur

var hjälpte den och det gjorde inte lika ont så vid 16:00 var vi upp och rörde på oss lite med

gåbordet, vilken effekt! Jag kände genast hur det började trycka neråt så jag var

tvungen att gå tillbaka och lägga mig. Nu är kl ca 17:00 och nu drar det igång på riktigt, nu var 

det bara att trycka. Smärtan som infinner sig går inte att beskriva, det göra brutalt ont och

det är så fascinerande att våra kroppar klarar av den här smärtan. När du ligger

där tänker du "aldrig mer igen". Men så här i efterhand så är det så otroligt häftigt, det är

en riktig upplevelse. 

 

Rebeccas stöttning var underbar, jag hade aldrig klarat det utan henne. Det var många ggr jag vände

mig om till henne samtdigt som tårarna rann och viskade "jag klarar inte av det här, han

kommer aldrig att komma ut". Självklart när inte barnmorskorna såg, som om dom aldrig har

sett en gråtande föderska innan. Jag ville vara stark, men jag var så otroligt trött eftersom jag knappt

hade fått sova på 2 dygn. Men 19:04 las en otroligt vacker liten kille upp på mitt bröst. Han var

så liten att jag visste inte ens hur jag skulle hålla i honom. Han var varm och blöt, inget 

fosterfett, inget blod, ingenting. Han såg nybadad ut, han var helt perfekt. Så 

otroligt vacker. Oftast så är bebisarna så svullna när dom kommer, huvudet ser lite

skevt ut osv men inte på Emilio. Detta spreds ju naturligtvis sig inne på förlossningen att 

det hade kommit en sån "fin liten kille". Så var och varannan timme kom det sköterskor och

barnmorskor för att titta på det lilla lilla underverket. Ja, dom pratade tom om honom i kafferummet,

och man kan inte bli annat än stolt. Skryta? Ja, man får skryta om sina barn.

Det var kärlek vid första ögonkastet och jag kan inte förstå hur man kan älska 

någon så mycket. Han är mitt allt. Vårat allt. Den mest underbarste, gnälligaste,

envisaste, fantastiska, gladaste lilla fjun.

Mamma och mamma älskar dig mer än allt! 

 

130122 

Nils Emilio Storm

2756g & 48,5 cm lång

huvudomfång, 32 cm.

 

 

  

  

 

 

 

 

- v38. 14 dagar kvar!

 

 

Ja, nu är det endast 14 dagar kvar tills lilleman är beräknad. Mitt tålamod är

slut för längesen och irritationen växer sig större för varje dag som går. Kan han

inte bara komma ut nu? Jag kan inte sova, jag kan inte sitta eller ligga. Min rygg och

mina höfter gör så ont att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen. Trots det så är

jag glad över att jag har haft en sån himla lätt graviditet om man jämför med många andra. 

På så sätt känns det väldigt bra, men nu vill jag bara att han ska komma ut så

vi slipper oroa oss över att han ligger där inne och mår dåligt. Oron har fortfarande

inte släppt eftersom han fortfarande är så himla låg och inte rör på sig som han ska.

Ibland kan det går 12-13 timmar mellan hans ytterst småa rörelser, och med tanke på hur

han varit tidigare så känns det inte alls bra.

 

Det är så här på slut tampen som man hinner reflektera över hur dom senaste 

månaderna har varit och jag kan helt ärligt talat säga att jag skäms över många av mina

sk närmsta vänner. Visst, jag erkänner.. Jag är inte alltid så bra på att höra av mig men jag 

har ändå bjudit hit er, så vi kan träffas, så ni kan få se hur vi bor osv. Men att hänga

med en nykter gravid kvinna är inte alls kul, det är roligare att festa och göra andra saker.

Förståligt. Men allvarligt, Inte ens ett sms eller telefonsamtal? Hur är det med magen, hur har flytten

gått. etc? Hur många av er har sett mig gravid? Jag kan säga att det går att räkna på en hand,

och då inte ens en full hand, då har vi bara råkat stöta på varandra av en ren slump. 

5 månader har ni haft på er, jag har haft all tid i världen, både att komma upp till Söderhamn

om det skulle vara så, mötas upp i Gävle likaså eller vad som helst. Men som gravid

blir man inte ens bjuden till någonting. Verkligen nada. 

Jag tycker det är förbaskat tråkigt, för hur det än är så är det dom man trodde skulle

bry sig mest som faktiskt har brytt sig minst. Och när det är så, så undrar man ju

vad det är för vänskap vi egentligen har.

 

Jag har onekligen världens bästa fru som ställer upp i alla lägen och gör allt för

oss, utan henne är jag ingenting. Jag älskar dig mitt hjärta!

 

Vill även skriva tack till F som dagligen har frågat hur det är med oss och Emilio

nu när det har varit som det har varit. Även om jag varit väldigt frånvarande så har din omtanke

betytt väldigt mycket för oss. <3

- Söndag!

 

Julen är nu över och imorgon är det dags för nyårsfirande. 

2013 kommer bli ett bra år! 

 

Rebeccas familj har varit här över en natt och vi har firat lite "jul". Emilio/vi

fick jätte fina paket av sin mormor/låtsas morfar och mostrar. Så det tackar vi

för och hoppas att dom snart kommer upp igen och hälsar på. 

 

Förra veckan var vi på TUL, det blev vårat sista. Lilleman låg på nästan 2,2kg och ska

ligga på ca 2,6kg så nu växer han så det knakar! Det känns skönt att inte behöva springa där varje

vecka men samtidigt har det varit en trygghet att få se honom och att få veta att han mår bra, det

har även varit en sån där "jobbig" grej att åka iväg på, men som man ändå ser fram emot eftersom jag 

bara går hemma om dagarna och väntar på att han ska komma ut och att Rebecca ska komma

hem från jobbet. Det kommer kännas väldigt konstigt att inte åka iväg på onsdag och få

se våran lilla plutt ligga där inne och lipa o ha sig. Meeen.. på onsdag går vi in i v36, så

nu hoppas jag att han tittar ut snart! 

 

(Ska verkligen försöka se till att bli bättre på att blogga)

 

 

- v33!

 

 

Efter nästan 10 veckors vankande fram och tillbaka med 

tillväxtkontroller som aldrig varit tillräckliga så känns det förbaskat 

skönt med resultatet idag. 

 

För två veckor sedan vägde klimpen 1270 gram, -26,8%.

Idag vägde h*n 1755 gram, -18,4%. 

Det är fortfarande för lite, men den växtspurten som ägt 

rum under dessa två veckor är fantastisk, den är i princip normal. 

Vi är riktigt stolta över våran lilla kämpe och det känns som om man

har fått ny energi till att klara av dessa sista 7 veckor som återstår

tills det är beräknat att h*n ska komma. Det kommer

fortfarande inte bli någon tre kilos bebis, men att bara veta att vi kommer 

komma över två kilo är ju fantastiskt, något som dom inte trodde skulle hända

tidigare. Men nu vet vi, nu siktar vi på 2500 gram. 

 

Älskade älskade lilla du, jag längtar efter dig såååååå...

- Gift!

- 72 dagar kvar!

- Torsdag!

- 3 dagarspass på förlossningen!

 

 

.. Ni kanske minns att jag skrev tidigare om våran vistelse till Sthlm 

och Tittut? Det var väl kanske egentligen då allting började. 

Vi åkte iväg på morgonen och klimpen hade som vanligt hicka väldigt tidigt, 

sen sov h*n, vaknade, stökade runt och sen var det lugnt igen. 

Klimpen hade lagt sig neråt och inåt och ville verkligen inte flytta på sig under

undersökningen så vi fick varken se honom/henne eller veta hur mycket h*n 

vägde, hur lång h*n var osv. När vi kom hem var h*n fortfarande lika lugn, inte så

konstigt med tanke på hur mycket vi hade gått under den dagen, lill plutten var väl jätte trött

antagligen. På torsdag var allt likadant, h*n rörde på sig knappt. Bara några få rörelser då

och då men inga sparkar eller slag. Återigen, det var en jobbig gårdag och h*n var

väl säkerligen lika trött som vi var. Som den hönsmamma jag kommer bli så tyckte 

jag fortfarande att det var konstigt att våran lilla vilde helt plötsligt hade blivit så lugn. Jag har

ju lärt mig klimpens dygnsrytm och den har varit så lika och nästan på klockslaget

i flera veckors tid. 

 

(nån gång mellan..)

 

06:30-08, klimpen vaknar, bökar runt lite, hickar och lägger sig sedan till rätta igen. 

11-12, då är vi som mest aktiv och lekfull. jag ligger ofta och pickar och buffar på

magen och retar honom/henne och får alltid monster sparkar och slag tillbaka.

hickan finns också där.

13-15, aktiv igen.

15-21, är det alltid som lugnast i magen.

22-00, dags för hickan och lek igen. (mest mamma som leker ;) 

 

Fredagen var väldigt stressig eftersom vi skulle få besök den helgen, det var mycket att göra

och vi var överallt och ingenstans. Klimpen var fortfarande lika lugn, bara någon enstaka rörelse då och

då och jag började undra ännu mer varför h*n inte beter sig som h*n ska. 

 

Lördagen var likadan, fullt upp och lite rörelse. På söndagen så blev vi oroliga och ringde till 1177,

vi förklarade läget och dom tycket absolut att vi skulle åka in. Så in for vi, till förlossningen. 

Det första vi möts av är en väldigt nochalant barnmorska, den andra barnmorskan vi fick

träffa var mer intresserad av mina tattueringar än klimpen. Vi skulle göra en CTG kurva,

jag kände fortfarande inte av klimpen och hade inte gjort det på flera timmar. Paniken var väldigt stor

när hon efter en halvtimme fortfarande inte hade hittat klimpens hjärtslag, men sen kom dom.

Äntligen. Det gick dock inte att få en ordentlig kurva på honom/henne eftersom h*n tydligen

försvann hela tiden. Dock inget jag kände. Positivt på ett sätt, men vi ville ju veta vad som var fel.

Varför rör h*n inte på sig? Efter flera prover och ett litet ultraljud där h*n endast rörde på handen lite och där vi också fick reda på att h*n är för liten, ca 22% mer än 200gram, fick vi åka hem med orden

"känslan jag har är att ni inte behöver vara oroliga, inte än iaf"

Okej. Inte än? Och vi ska lita på din känsla? Trots att du inte kan ge oss ett enda svar på

varför vårat lilla knyte är så låg. Jag förväntade mig inga under eller konkreta svar, alla bebisar

är så olika men något kunde dom väl ha sagt. Kan det bero på hur han ligger, att det har varit

stressigt dom senaste dagarna, har h*n tagit en lugn tillväxtperiod? Något kunde dom ha

sagt för att minska våran oro. Men att komma hem och fortfarande se att trots prover och

undersökningar så vet dom inte varför h*n inte beter sig som h*n "ska" var riktigt jävla

jobbigt.

 

Vi fick en tid på måndagen, en annan barnmorska skulle göra ett till ultraljud och väga och

mäta klimpen igen. Jo, visst fan är h*n för liten. Vi blev hemskickade igen

utan svar om varför allt är som det är. Efter detta mådde jag ännu sämre och var riktigt orolig,

Rebecca ringde till 1177 igen på tisdag kväll och förklara återigen vad vi hade gjort och vad

dom hade sagt. Bara att åka in igen! Denna gång möttes vi av en betydligt mycket 

bättre barnmorska som kände på magen och klimpen och sa att hon 

kände fina rörelser där inne, vi skulle återigen göra en CTG kurva och denna

gång tog det inte lika lång tid att hitta klimpens hjärtljud. Efter att tag blev det

ett jävla liv inne i magen, klimpen blev skitsur över att det spände åt runt magen och försökte med

all sin kraft både sparka och slå bort elektroderna som satt på magen. För första gången på flera dagar 

kände jag äntligen igen våran lilla älskling. Det var riktigt skönt! Efter att kurvan var gjord

så kunde dom iaf konstatera att hans/hennes hjärta slog jätte fint och att även rörelsekurvan

var jätte fin. Med andra ord; Det verkar vara en frisk och pigg varelse som ligger där inne. 

I onsdags när vi vaknade var jag inte längre lika orolig eftersom jag hade känt klimpen så 

pass mycket under CTG kurvan. Och under dagen så kändes det som om h*n blev

mer aktiv, det var fortfarande inte dom här slagen eller sparkarna som jag är så van vid men det

kändes som om h*n rörde på sig lite oftare. På torsdag morgon efter att Rebecca hade gått till jobbet

vid 06:40 kände jag den där underbara hickan och små puffandet igen.

 

Nu är det fredag, klimpen har hickat flera gånger i dag och h*n är fortfarande mer aktiv nu än vad

h*n har varit dom senaste dagarna. Underbart! Nu såhär i efterhand så tror jag stenhårt på

att det är pga hur h*n ligger som har gjort att jag inte har känt någonting. Buffar jag lite på magen 

så får jag tillslut respons och det om något lär ju tyda på att h*n ändå har det

ganska bra där inne, och att h*n mår bra. Blir vi oroliga igen så 

får vi väl helt enkelt åka in. Jag åker hellre in 2-3 ggr för mycket än 1 för lite. 

Dom får helt enkelt tycka att jag är världens tjatigaste. 

 

Ibland önskar jag att man hade den makten att kunna plocka ut ungarna om man var orolig.

Men rent vetenskapligt sett så kan man ju inte hålla på så, inte realistiskt sett heller, naturligtvis. 

Men det skulle vara skönt att få ha klimpen i min famn där jag verkligen kan se till att h*n har

det bra. Nu får man liksom bara vänta och hoppas på det bästa, samt göra vad man kan för att dom

små liven ska ha det så bra som möjligt där inne. 

 

Mammor; Har ni också upplevt sånna här superlugna dagar då ingenting har

känts normalt/igen? Hur lång tid har det tagit för er innan eran bebis gått tillbaka

till det mönster som ni känner igen? 

 

- Graviditetstankar!

Något som jag tänkt på hela tiden sen jag blev gravid är det här med storleken.

Alla säger åt mig att inte jämföra, att alla är olika osv och självklart är det naturligtvis 

så. Men hallå, vi är människor, vi jämför oss med alla i stort sätt jämt och om vad

som helst. Jag blir lite ledsen när jag ser andra gravida som är dubbelt så stor som

mig även fast vi är i samma vecka. Det får mig att känna mig otillräcklig på något

sätt, som om något skulle vara fel. Varför växer inte jag lika mycket? Återigen,

alla är vi olika. Våran donator är inte stor, jag är heller inte stor och vi var heller

inte stora när vi föddes, vi var som dom flesta barn. Så det är klart att det kan falla sig

naturligt genetiskt sett. Men jag hatar den där känslan av oro och att känna mig

otillräcklig.. 

 

(Från v24, idag är vi i v26+2)

- Stockholm!

Igår var det dags för undersökningen på Tittut kliniken vilket slutade

i ett fiasko. Klimpen hade lagt sig med huvudet neråt och inåt. Trots flera försök till

att vända på honom/henne så gick det inte. Vi testade att ligga på flera olika sidor, 

jag fick stå och hoppa, äta godis och dricka läsk, vi fick tom låta ett annat par

gå före i hopp om att klimpen under den tiden skulle vilja vända på sig, men nej.

Puffa vi på magen så fick vi bara arga sparkar tillbaka. Klimpen var bestämd, 

vi skulle inte få se någonting. 

 

Jag var grymt besviken och arg på klimpen hela kvällen, men nu så här i efterhand 

har jag skit dåligt samvete för det. Det är ju inte hans/hennes fel. H*n tyckte bara att det var 

väldigt bekvämt att ligga där nere när mammorna sprang runt på stan, vilket jag kan förstå. 

Så idag längtar jag lite extra efter att få pussa och hålla om vårat lilla knyte och berätta att 

mamma inte alls är arg eller besviken. Men det är ett bra tag kvar tills jag kan göra det. 

Jag lovar att jag ska gottgöra dig tusen ggr om min lilla älskling!

 

- Tittut!

- Amning it is!

- Amning!

Jag har alltid tänkt att "självklart ska jag amma". Varför inte, det anses ju vara det

bästa för barnet och man vill väl ge sitt barn den bästa starten i livet? Men för vissa

fungerar det ju inte och då är det ju helt enkelt så, andra kanske också vill dela på

ansvaret och göra sin partner mer delaktig i barnets måltider och den mysiga stund

som detta ger, då väljer man ersättning istället. Som sagt, "självklart ska jag amma"

har jag jag sagt hela tiden.. Enda tills jag börja läsa om just amning och andras upplevelser.

Det verkar ju vara den svåraste uppgiften någonsin! Okej, att skaffa barn medför många utmaningar

och uppofringar, men snälla nån. Allt läsande har gjort mig totalt avskräckt inför detta.

Bröst som hela tiden läcker, en unge som sitter fast i tutten 24/7, alla dessa amningsinlägg

och bh'ar som man måste ha, ditten och datten. Gud vad komplicerat allt blev nu kände jag. 

Fördelen med ersättning för oss, (om vi nu skulle välja det alternativet) är ju det

att Rebecca kan bli så mycket mer delaktig i klimpens måltider och också

njuta av den här (oftast) mysiga stunden. Det känns som att det är ganska behövligt faktiskt. 

 

Hur har ni gjort? Har ni ammat? Hur länge har ni ammat osv? 

Kan man växla mellan bröstet och flaskan, vilket är bäst?

 

Vill även passa på att tacka för alla barnvagns tips som vi fick! 

Vi har faktiskt beställt vagn nu och det blev denna:

Leviroo due 2

- Barnvagn!

Barnvagnar, vilken jävla djungel. Man vill ha något nytt och fräscht, något som inte är 

begagnat, samtdigt som man vill ha både liggdel, sittdel och babyskydd i ett och samma

paket. Men vad ska man välja? iCandy är en vagn som jag bokstavligt talat har älskat sen jag såg

den för första gången, och när jag fick köra den så blev jag ännu mer kär. Vilken känsla! 

Det är ungefär som en iphone, ni vet vilken känsla jag snackar om va? Det är något 

speciellt med att hålla i en iphone, dess design och vikt skapar en känsla av lyx.

Lite så är det att köra en iCandy. Men är jag villig att betala över 8000:- för endast

en sitt/liggdel. Nej? Ja? 

 

Ett annat alternativ som vi kollat på är en vagn som heter Vesper, den är

snygg, finns i många olika färger och mönster, är minst lika bra som iCandy

OCH du får sittdel, liggdel och babyskydd för mindre än 8000:- sammanlagt.

Ganska schysst deal! Du kan ha den från 0-2,5år ungefär. Det är ju nått

sånt man vill ha egentligen. Men å andra sidan så är det ingen iCandy. 

Kommer jag ångra mig om vi köper den? Kommer jag vara bitter för

att vi inte la ut ännu mer pengar på en vagn som vi (mest jag) vill ha? 

 

Vad har ni valt för barnvagnar, och varför?

 

(iCandy) 

 

(Vesper) 

- Tisdag!

- Måndag!

- v23!

 

v23

 

Veckorna går så himla sakta även om klimpen gör framsteg till tusen. Vi vill ju att h*n ska vara här nu! 

Man märker verkligen att slagen och sparkarna blir starkare för varje vecka som går, samtidigt som

vi lär oss vad h*n gillar och inte gillar, vilka låtar som h*n rör sig till, vilka tider h*n är vaken etc. 

Det är ett lekfullt litet vilddjur där inne med en stark vilja. 

 

Den 24e oktober ska vi till sthlm på Tittut Ultraljud, det kommer bli så otroligt spännande

att få se vem som är där inne, att få ett "ansikte" på klimpen. Jag längtar otroligt 

mycket! Vi tänkte även passa på att ta in på hotell, gå ut och äta god mat och bara vara.

Känns som att vi behöver komma bort lite och skämma bort varandra även om det bara blir

till sthlm. Och sanningen är ju den att vi hade kunnat åka till närmsta hotell om det hade

varit så, det hade varit lika mysigt iaf. Min fästmö är den absolut bästa som finns! <3