Är ju så himla dålig på att uppdatera nu, men jag skyller det på min extrema trötthet. Jobbar jag

FM kommer jag hem till halv tre, och går direkt och lägger mig, oftast två timmar för att 

ens orka gå upp och äta och kika lite tv innan det är dags att lägga sig igen. Det känns att magen

växer och att det händer massor inne hos klimpen, illamåendet har börjat komma tillbaka 

smått men jag hoppas verkligen att det inte är här för att stanna.

 

Jag har faktiskt inte riktigt förstått att vi ska få en egen ängel snart.

Gud vad jag längtar efter dig klimpen!

Mys helg. Pappa kom i fredags och åkte nyss vidare till Säffle där han skulle bo på

hotell i nån natt innan han far hemåt mot Sandviken igen. Helgen har med andra 

ord varit väldigt lugn. I fredags blev det film och i lördags käkade vi räkor, kräftor och 

lite ost & kex. Fruktansvärt gott! Imorgon väntas jobb igen, fy faaan. Ska egentligen jobba

eftermiddag imorgon men fick byta skift med Jimmy eftersom han skulle iväg och jag ska

vara ledig på tisdag. Onsdag och torsdag blir det 12 timmars båda dagarna antagligen. 

Usch! 

 

 

 Som ni vet har det varit helt dött här ett bra tag. Men jag har verkligen inte haft något

bra att skriva överhuvudtaget, eller jag har ju haft massor att skriva men med tanke på att vi inte har

gått ut med graviditeten förräns nu så har jag ju varit tvungen att hålla käften. Så jag tänkte korfattat

uppdatera er lite så gått det går. 

 

-

 

Efter inseminationen. 

Efter att vi hade fått träffat våran Morgan och gjort inseminationen började vi genast att tänka på

framtiden och syskon. Att välja en donator som vi "kände" eller visste vem det var, var inte vårat första

alternativ men efter att ha träffat Morgan känns det som om vi inte skulle vilja ha de på något annat sätt

överhuvudtaget. Att få lära känna en sån fantastiskt fin och bra männiksa och veta att vårat barn kommer

få hans egenskaper, mina gener och Rebeccas uppfostran känns helt underbart. Huvudsaken för oss

har alltid varit att få ett eget barn, oavsett hur vi skulle gått till väga. Men efter att ha träffat Morgan känns

klinik inte riktigt som ett alternativ för oss längre, inte när man lärt känna en sån fin människa. Förstår ni hur jag

menar? Vi får se hur det blir i framtiden, men tanken är ju att vi ska ha två barn och att dessa barn ska ha

samma donator, mest för deras egen skull så dom faktiskt blir syskon på riktigt. Men det är sånt man får ta ställning till senare. Vem vet, när vi kanske vill ha ett syskon kanske Morgan börjar bygga en egen liten familj

då är det ju inte säkert att han vill hjälpa oss igen. Men vi hoppas, och hur det än blir så blir det nog även

Rebecca som bär andra barnet isf, men det är sånt vi tar sen. 

 

Bara några dagar efter inseminationen kände jag hur det började hända grejer med min kropp och

jag visste hela tiden att jag var gravid. Vissa känner ingenting, vissa påstår att man inte kan 

känna det lilla som händer där inne men jag tror inte på det. Jag kände allt, jag visste.. men 

tänkte ändå hela tiden att det var för bra för att vara sant. Inte skulle det gå på första försöket. 

Men jo! Vi kunde heller inte vänta till första BIM dagen, (beräknad icke mens) . Vi gjorde första testet

4-5dagar innan, mest på skoj för att vi inte kunde vänta längre, vi gjorde det inte ens med

morgon urin utan på kvällen, och det blev direkt det starkaste pluset. Lyckan var total! 

 

-

 

Under dessa veckor mådde jag verkligen skit. Jag mådde konstant illa, jag fick kväljningar hela tiden och

jag var ap trött, under den här tiden var jag även världens tråkigaste människa. Dessa veckor var även

väldigt svåra för Rebecca. Det hände så mycket i min kropp och jag tyckte hon var jätte dum som inte fattade 

det trots att jag berättade hur jag mådde hela tiden. Det var jätte jobbigt, samtidigt som oron över att det 

skulle hända något var där hela tiden. Det är ju aldrig säkert förräns efter v12, och inte ens då är det 

helt säkert men största anledningen till att det blir missfall är ju för att barnet inte utvecklas som det ska, 

och då stöter kroppen bort det. I v9+5 försvann alla min symtom, bara sådär. Jag mådde genast bättre, mådde

inte lika illa och kände mig pigg. Jag skulle vara glad över att detta äntligen var över och att jag började

komma in i en bättre period som man oftast gör runt v12. Men jag var livrädd, jag trodde att det hänt något

med våran klimp, jag kunde inte sova och jag kunde heller inte tänka på något annat. Så i tisdags fick vi en 

akut tid til gyn för att se att allt var bra så jag kunde släppa oron och njuta istället. Våran klimp mådde

jätte bra, hjärtat slog fint och och när han märkte att vi tittade kliade han sig i huvudet och började

sedan att vifta på händerna. Att göra ett VUL får dom tydligen "att vakna till liv lite". Jag började tjuta 

direkt när jag såg honom, jag visste ju hur det skulle se ut, hur ett litet barn ser ut vid den tiden.

Rebecca var mest fascinerad och frågade vad som var upp och ner osv. Tror nog att fröken Storm

får vara lite mer stöttande vid nästa UL. Hur som haver, han var 39,2 mm när vi var där (v10+5) och

ska vara nästan 40 mm i v11, vilket är idag. Så nog växer han som han ska allt och läkaren sa

att "mer normal graviditet än så här går det inte att få" vilket var jätte skönt att höra. 

Vi har även fått många reaktioner på att vi kallar klimpen för HAN, ja vad ska man säga. Vi tror 

verkligen att det är än han och tills motsatsen är bevisad får det vara en han. Det får vi

veta 23 Aug när det är dags för RUL. Som vi längtar till! Hur som helst så spelar det ingen 

som helst roll om det blir en pojke eller flicka, så länge barnet är friskt och mår bra så

kommer mammorna vara överlyckliga!

 

| Ser det ändå inte ut som en liten "han"? ;) |