- Graviditetstankar!
Något som jag tänkt på hela tiden sen jag blev gravid är det här med storleken.
Alla säger åt mig att inte jämföra, att alla är olika osv och självklart är det naturligtvis
så. Men hallå, vi är människor, vi jämför oss med alla i stort sätt jämt och om vad
som helst. Jag blir lite ledsen när jag ser andra gravida som är dubbelt så stor som
mig även fast vi är i samma vecka. Det får mig att känna mig otillräcklig på något
sätt, som om något skulle vara fel. Varför växer inte jag lika mycket? Återigen,
alla är vi olika. Våran donator är inte stor, jag är heller inte stor och vi var heller
inte stora när vi föddes, vi var som dom flesta barn. Så det är klart att det kan falla sig
naturligt genetiskt sett. Men jag hatar den där känslan av oro och att känna mig
otillräcklig..
(Från v24, idag är vi i v26+2)
- Stockholm!
Igår var det dags för undersökningen på Tittut kliniken vilket slutade
i ett fiasko. Klimpen hade lagt sig med huvudet neråt och inåt. Trots flera försök till
att vända på honom/henne så gick det inte. Vi testade att ligga på flera olika sidor,
jag fick stå och hoppa, äta godis och dricka läsk, vi fick tom låta ett annat par
gå före i hopp om att klimpen under den tiden skulle vilja vända på sig, men nej.
Puffa vi på magen så fick vi bara arga sparkar tillbaka. Klimpen var bestämd,
vi skulle inte få se någonting.
Jag var grymt besviken och arg på klimpen hela kvällen, men nu så här i efterhand
har jag skit dåligt samvete för det. Det är ju inte hans/hennes fel. H*n tyckte bara att det var
väldigt bekvämt att ligga där nere när mammorna sprang runt på stan, vilket jag kan förstå.
Så idag längtar jag lite extra efter att få pussa och hålla om vårat lilla knyte och berätta att
mamma inte alls är arg eller besviken. Men det är ett bra tag kvar tills jag kan göra det.
Jag lovar att jag ska gottgöra dig tusen ggr om min lilla älskling!
- Tittut!
Dåså, imorgon är det äntligen dags för tittut ultraljud, det kommer bli otroligt
spännande och både jag och Rebecca är väldigt nyfikna på att verkligen få
se vem det är som ligger där inne och härjar. Är dock lite nojjig, vet inte varför
men jag antar att man blir det, trots att allt hittills sett bra ut.
Men det kommer nog gå bra, och allt kommer se bra ut. Naturligtvis.
Hoppas jag.
- Amning it is!
Näe men okej. Jag får väl amma, det är ju ändå så vi har tänkt hela tiden. Komplicerat och bökigt,
javisst. Men det är nog mer min rädsla av att jag inte kommer klara av det eller orka som
spökar tror jag. Men det blir nog bra, vi får ta det som det kommer och dela
på ansvaret och byta mellan bröstet och flaskan så klimpen inte blir alltför
fixerad vid just bröstet. Det blir nog bra, när vi väl är där..
- Amning!
Jag har alltid tänkt att "självklart ska jag amma". Varför inte, det anses ju vara det
bästa för barnet och man vill väl ge sitt barn den bästa starten i livet? Men för vissa
fungerar det ju inte och då är det ju helt enkelt så, andra kanske också vill dela på
ansvaret och göra sin partner mer delaktig i barnets måltider och den mysiga stund
som detta ger, då väljer man ersättning istället. Som sagt, "självklart ska jag amma"
har jag jag sagt hela tiden.. Enda tills jag börja läsa om just amning och andras upplevelser.
Det verkar ju vara den svåraste uppgiften någonsin! Okej, att skaffa barn medför många utmaningar
och uppofringar, men snälla nån. Allt läsande har gjort mig totalt avskräckt inför detta.
Bröst som hela tiden läcker, en unge som sitter fast i tutten 24/7, alla dessa amningsinlägg
och bh'ar som man måste ha, ditten och datten. Gud vad komplicerat allt blev nu kände jag.
Fördelen med ersättning för oss, (om vi nu skulle välja det alternativet) är ju det
att Rebecca kan bli så mycket mer delaktig i klimpens måltider och också
njuta av den här (oftast) mysiga stunden. Det känns som att det är ganska behövligt faktiskt.
Hur har ni gjort? Har ni ammat? Hur länge har ni ammat osv?
Kan man växla mellan bröstet och flaskan, vilket är bäst?
Vill även passa på att tacka för alla barnvagns tips som vi fick!
Vi har faktiskt beställt vagn nu och det blev denna:
Leviroo due 2
- Barnvagn!
Barnvagnar, vilken jävla djungel. Man vill ha något nytt och fräscht, något som inte är
begagnat, samtdigt som man vill ha både liggdel, sittdel och babyskydd i ett och samma
paket. Men vad ska man välja? iCandy är en vagn som jag bokstavligt talat har älskat sen jag såg
den för första gången, och när jag fick köra den så blev jag ännu mer kär. Vilken känsla!
Det är ungefär som en iphone, ni vet vilken känsla jag snackar om va? Det är något
speciellt med att hålla i en iphone, dess design och vikt skapar en känsla av lyx.
Lite så är det att köra en iCandy. Men är jag villig att betala över 8000:- för endast
en sitt/liggdel. Nej? Ja?
Ett annat alternativ som vi kollat på är en vagn som heter Vesper, den är
snygg, finns i många olika färger och mönster, är minst lika bra som iCandy
OCH du får sittdel, liggdel och babyskydd för mindre än 8000:- sammanlagt.
Ganska schysst deal! Du kan ha den från 0-2,5år ungefär. Det är ju nått
sånt man vill ha egentligen. Men å andra sidan så är det ingen iCandy.
Kommer jag ångra mig om vi köper den? Kommer jag vara bitter för
att vi inte la ut ännu mer pengar på en vagn som vi (mest jag) vill ha?
Vad har ni valt för barnvagnar, och varför?
(iCandy)
(Vesper)
- Tisdag!
.. Nästan lika tråkig som måndag. Mina dagar består inte av mycket.
Äta, gå ut med hunden, pussa på katterna, ut med hunden igen, börja med
maten tills hjärtat slutar, plocka lite, hångla i soffan och sedan sova.
Jag är en uttråkad hemmafru. Så vad ska jag göra? Kan det inte bara bli
Januari så klimpen kan vara här, då lär jag väl ha fullt upp iaf!
På fredag ska vi iaf till MVC, vi ska vägas och mätas. Jag hoppas klimpen
följer kurvan, magen är liten men växer iaf. Konstigt nog har jag dock bara gått ner i vikt
se jag blev gravid. Men klimpen var så stor som h*n skulle i både v11 och v17 så
jag hoppas verkligen att h*n växer som h*n ska.
- Måndag!
Snart har ännu en vecka gått, på onsdag går vi in i v24, och ja, visst, veckorna går snabbt
men allt annat går sakta, det är konstigt det där. I fredags sa hjärtat upp sig från jobbet
och började på sitt nya idag. Jag är stolt över henne, att hon jobbar, sliter och aldrig
ger upp när det gäller just detta. Raka motsatsen till mig med andra ord. Jag är
faktiskt riktigt lat när det gäller sånt där. Men någon ska väl vara det också.
Det är mycket på gång just nu och jag hoppas att allt pappersarbete kommer gå och rätt
håll, vi ska nämligen träffa familjerätten om en månad. Hemskt det låter va? Men dom
vi ska träffa verkar vara jätte bra, faderskapet ska fastställas och våran donator ska säga
ifrån sig rätten till klimpen och överlåta en adoption till Rebecca så hon kan adoptera
honom/henne. Det är lurigt det där, att Rebecca ska behöva adoptera något som vi har valt att
skapa tillsammans, ett barn som hon redan älskar och tar hand om genom att ta hand om mig.
Men allt kommer att gå bra, såklart. Men det är klart man oroar sig lite, detta är ju ändå en stor
grej. Det som stör mig mest är att adoptionen kan inte börja gå igenom förräns klimpen är ute,
och det är väl i sig förståligt. Men det betyder att jag blir ensamstående i några månader
och att Rebecca inte har rätt till att ta ut några mammadagar överhuvudtaget förutom dom
tio dagar man får kring födseln, men det får man som partner oavsett. Det är inte alls kul,
jag vill ju att hon ska vara hemma med oss den första tiden, med sitt barn. Går allt felfritt och snabbt
så tar det hela ungefär 3 månader efter att klimpen är ute. Men det är ändå 3 månader. 3 månader
som hon missar pga att hon inte får ta ut några mammadagar. Och visst, 3 månader är ju ingenting
om man tänker på att klimpen föralltid kommer att vara hennes efter detta. Men det är ändå
en lång tid eftersom dom första månaderna går så himla snabbt. Det gör ont i mig när jag tänker
på att hon inte har några som helst rättigheter till klimpen förräns detta har gått igenom.
Jag längtar verkligen tills VI blir en familj på riktigt, på pappret, lagligt. Det är ändå skönt att
veta att vi är så överens med våran donator om vad det är som gäller. Vi kommer föralltid att
vara honom evigt tacksamma. v
- v23!
v23
Veckorna går så himla sakta även om klimpen gör framsteg till tusen. Vi vill ju att h*n ska vara här nu!
Man märker verkligen att slagen och sparkarna blir starkare för varje vecka som går, samtidigt som
vi lär oss vad h*n gillar och inte gillar, vilka låtar som h*n rör sig till, vilka tider h*n är vaken etc.
Det är ett lekfullt litet vilddjur där inne med en stark vilja.
Den 24e oktober ska vi till sthlm på Tittut Ultraljud, det kommer bli så otroligt spännande
att få se vem som är där inne, att få ett "ansikte" på klimpen. Jag längtar otroligt
mycket! Vi tänkte även passa på att ta in på hotell, gå ut och äta god mat och bara vara.
Känns som att vi behöver komma bort lite och skämma bort varandra även om det bara blir
till sthlm. Och sanningen är ju den att vi hade kunnat åka till närmsta hotell om det hade
varit så, det hade varit lika mysigt iaf. Min fästmö är den absolut bästa som finns! <3
- update!
Det har varit fruktansvärt tomt här nu och det är många som undrat var vi har tagit vägen.
Jag kan väl säga så här, flytten tog alla krafter. Men nu har vi nästan kommit till rätta och nu
återstår bara renovering av vardagsrum sen kan vi kalla radhuset ett hem.
Vi mår bra och klimpen växer så det knakar, på onsdag går vi in i v23 och våran
lilla vilde härjar dagligen. Det är det bästa på hela dagen, att känna klimpen, även
om h*n stör min nattsömn och jävlas tidigt på mornarna så kan jag ändå inte låta
bli att le lite för mig själv när sparkarna och slagen kommer. Jag längtar ihjäl mig
efter detta lilla knyte, vi längtar ihjäl oss!
Det var en snabb liten update. Jag lovar att jag ska bli bättre på att blogga nu
när vi äntligen har fått internet i lyan!
