- 3 dagarspass på förlossningen!

 

 

.. Ni kanske minns att jag skrev tidigare om våran vistelse till Sthlm 

och Tittut? Det var väl kanske egentligen då allting började. 

Vi åkte iväg på morgonen och klimpen hade som vanligt hicka väldigt tidigt, 

sen sov h*n, vaknade, stökade runt och sen var det lugnt igen. 

Klimpen hade lagt sig neråt och inåt och ville verkligen inte flytta på sig under

undersökningen så vi fick varken se honom/henne eller veta hur mycket h*n 

vägde, hur lång h*n var osv. När vi kom hem var h*n fortfarande lika lugn, inte så

konstigt med tanke på hur mycket vi hade gått under den dagen, lill plutten var väl jätte trött

antagligen. På torsdag var allt likadant, h*n rörde på sig knappt. Bara några få rörelser då

och då men inga sparkar eller slag. Återigen, det var en jobbig gårdag och h*n var

väl säkerligen lika trött som vi var. Som den hönsmamma jag kommer bli så tyckte 

jag fortfarande att det var konstigt att våran lilla vilde helt plötsligt hade blivit så lugn. Jag har

ju lärt mig klimpens dygnsrytm och den har varit så lika och nästan på klockslaget

i flera veckors tid. 

 

(nån gång mellan..)

 

06:30-08, klimpen vaknar, bökar runt lite, hickar och lägger sig sedan till rätta igen. 

11-12, då är vi som mest aktiv och lekfull. jag ligger ofta och pickar och buffar på

magen och retar honom/henne och får alltid monster sparkar och slag tillbaka.

hickan finns också där.

13-15, aktiv igen.

15-21, är det alltid som lugnast i magen.

22-00, dags för hickan och lek igen. (mest mamma som leker ;) 

 

Fredagen var väldigt stressig eftersom vi skulle få besök den helgen, det var mycket att göra

och vi var överallt och ingenstans. Klimpen var fortfarande lika lugn, bara någon enstaka rörelse då och

då och jag började undra ännu mer varför h*n inte beter sig som h*n ska. 

 

Lördagen var likadan, fullt upp och lite rörelse. På söndagen så blev vi oroliga och ringde till 1177,

vi förklarade läget och dom tycket absolut att vi skulle åka in. Så in for vi, till förlossningen. 

Det första vi möts av är en väldigt nochalant barnmorska, den andra barnmorskan vi fick

träffa var mer intresserad av mina tattueringar än klimpen. Vi skulle göra en CTG kurva,

jag kände fortfarande inte av klimpen och hade inte gjort det på flera timmar. Paniken var väldigt stor

när hon efter en halvtimme fortfarande inte hade hittat klimpens hjärtslag, men sen kom dom.

Äntligen. Det gick dock inte att få en ordentlig kurva på honom/henne eftersom h*n tydligen

försvann hela tiden. Dock inget jag kände. Positivt på ett sätt, men vi ville ju veta vad som var fel.

Varför rör h*n inte på sig? Efter flera prover och ett litet ultraljud där h*n endast rörde på handen lite och där vi också fick reda på att h*n är för liten, ca 22% mer än 200gram, fick vi åka hem med orden

"känslan jag har är att ni inte behöver vara oroliga, inte än iaf"

Okej. Inte än? Och vi ska lita på din känsla? Trots att du inte kan ge oss ett enda svar på

varför vårat lilla knyte är så låg. Jag förväntade mig inga under eller konkreta svar, alla bebisar

är så olika men något kunde dom väl ha sagt. Kan det bero på hur han ligger, att det har varit

stressigt dom senaste dagarna, har h*n tagit en lugn tillväxtperiod? Något kunde dom ha

sagt för att minska våran oro. Men att komma hem och fortfarande se att trots prover och

undersökningar så vet dom inte varför h*n inte beter sig som h*n "ska" var riktigt jävla

jobbigt.

 

Vi fick en tid på måndagen, en annan barnmorska skulle göra ett till ultraljud och väga och

mäta klimpen igen. Jo, visst fan är h*n för liten. Vi blev hemskickade igen

utan svar om varför allt är som det är. Efter detta mådde jag ännu sämre och var riktigt orolig,

Rebecca ringde till 1177 igen på tisdag kväll och förklara återigen vad vi hade gjort och vad

dom hade sagt. Bara att åka in igen! Denna gång möttes vi av en betydligt mycket 

bättre barnmorska som kände på magen och klimpen och sa att hon 

kände fina rörelser där inne, vi skulle återigen göra en CTG kurva och denna

gång tog det inte lika lång tid att hitta klimpens hjärtljud. Efter att tag blev det

ett jävla liv inne i magen, klimpen blev skitsur över att det spände åt runt magen och försökte med

all sin kraft både sparka och slå bort elektroderna som satt på magen. För första gången på flera dagar 

kände jag äntligen igen våran lilla älskling. Det var riktigt skönt! Efter att kurvan var gjord

så kunde dom iaf konstatera att hans/hennes hjärta slog jätte fint och att även rörelsekurvan

var jätte fin. Med andra ord; Det verkar vara en frisk och pigg varelse som ligger där inne. 

I onsdags när vi vaknade var jag inte längre lika orolig eftersom jag hade känt klimpen så 

pass mycket under CTG kurvan. Och under dagen så kändes det som om h*n blev

mer aktiv, det var fortfarande inte dom här slagen eller sparkarna som jag är så van vid men det

kändes som om h*n rörde på sig lite oftare. På torsdag morgon efter att Rebecca hade gått till jobbet

vid 06:40 kände jag den där underbara hickan och små puffandet igen.

 

Nu är det fredag, klimpen har hickat flera gånger i dag och h*n är fortfarande mer aktiv nu än vad

h*n har varit dom senaste dagarna. Underbart! Nu såhär i efterhand så tror jag stenhårt på

att det är pga hur h*n ligger som har gjort att jag inte har känt någonting. Buffar jag lite på magen 

så får jag tillslut respons och det om något lär ju tyda på att h*n ändå har det

ganska bra där inne, och att h*n mår bra. Blir vi oroliga igen så 

får vi väl helt enkelt åka in. Jag åker hellre in 2-3 ggr för mycket än 1 för lite. 

Dom får helt enkelt tycka att jag är världens tjatigaste. 

 

Ibland önskar jag att man hade den makten att kunna plocka ut ungarna om man var orolig.

Men rent vetenskapligt sett så kan man ju inte hålla på så, inte realistiskt sett heller, naturligtvis. 

Men det skulle vara skönt att få ha klimpen i min famn där jag verkligen kan se till att h*n har

det bra. Nu får man liksom bara vänta och hoppas på det bästa, samt göra vad man kan för att dom

små liven ska ha det så bra som möjligt där inne. 

 

Mammor; Har ni också upplevt sånna här superlugna dagar då ingenting har

känts normalt/igen? Hur lång tid har det tagit för er innan eran bebis gått tillbaka

till det mönster som ni känner igen? 

 

så som du förklarar i inlägget har jag i period nu, hade det också i v28 eller nått.. Kände inte så mycket, jätte lite sparkar medans jag är van vid att han sparkar hårt som fan... men nu är vi där igen, känner knappt något förutom lite lite.. Men berätta för min BM men hon sa att jag inte ska ora mig, att det är mycket hur dom ligger i magen.. så än så länge är jag nog lugn. . :)