- FLYTTAT!
Har skaffat en ny blogg i hopp om att bloggandet ska ta fart igen.
Ni hittar oss nu på:
www.mammamammabarn.bloggplatsen.se
- Mat!
Emilio började med smakisar väldigt tidigt, han var 3 månader och 1 vecka ungefär när
vi började med gröten. Vid 4 månader fick han gröt till frukost och mat till middag.
Purér som jag då gjort själv. Hans favoriter var;
Majs och potatis.
Broccoli, blomkål och potatis.
Palsternacka och potatis.
Jag älskar att laga mat, och just därför väljer jag att göra mat till Emilio.
Dessutom kan jag själv välja de råvaror som jag vill ha, jag vet vad jag
har i och vad som är bra. Jag säger inte att burkmat är dåligt, Emilio får också
burkmat ibland, mest för att testa olika rätter som jag sedan kan göra själv.
Fördelen med att göra egen mat är att det är betydligt billigare och du själv kan se till
att ditt barn får i sig dom bästa råvarorna.
Emilio är oerhört matglad och vill smaka på allt. Ligger det en chipspåse på
bordet så vet han att innehållet är ätbort och sitter och gapar och glor på oss
tills han får smak. Och nej, vi matar honom inte med chips, men ja, han har fått smaka en
liten bit en gång. Det var inte jätte populärt.
Emilios favorit just nu är fisk. Torsk eller lax spelar ingen roll. Men laxen som jag har gjort nu
älskar han. Lax, potatis, palsternacka, morot. Så himla enkelt att göra.
Koka potatis.
Koka laxfilé, lite riven palsternacka och morot tillsammans.
Sila av när det är klart.
Häll ut det mesta av vattnet från potatisen, släng i laxen och resten
samt en skvätt grädde, dill, ev lite persilja, vitpeppar och en liten bit fiskbuljong.
Låt det puttra i 2-3 minuter och kör det sedan med stavmixern, antingen tills
det blir helt slätt eller så det är lite "tuggmotstånd". Emilio har lite tuggmotstånd, men
inte alls mycket. Mest för att han ska lära sig att tugga och hantera maten så att
han inte sätter i halsen.
Matglad kille!
- Tandsprickning!
Behöver nog inte skriva vilken "rolig" dag vi har haft idag. Önskar att jag kunde ta din smärta älskade lilla fjun. ♡
Fick även en förfrågan om jag inte kunde skriva lite om Emilios mat, självklart! Det får dock bli imorgon då vi har en väldigt ledsen kille här hemma. Hoppas att han snart kan komma till ro.
- Expressen!
Ni läser väl Expressen? Gick ut och skulle ta en morgoncigg medans en virrig man springer förbi med karta och block. Tänker inte mer på det, förräns han står på våran altan och vill göra en intervju. Hej morgonfrilla!
- Mat!
Ikväll har jag gjort mat och fruktmos till Emilio, så nu klarar han sig 2 veckor framöver. Klockan är mycket och jag ska krypa ner bredvid min fina grek. ♡
- Suck!
Jag försöker ofta uppdatera bloggen, oftast genom
appen, blogg.se. Men det funkar tamejfan aldrig! Och skulle
det nu mot förmodran någon gång funka så tar det ca 30 år för ett
litet inlägg. Jag förstår inte vad som är fel, och att ha med en bild
i inlägget är helt uteslutet för då går det inte alls.
Riktigt less.
Oftast så vill jag uppdatera när det väl händer saker och man har en liten
stund över, men jag har liksom aldrig tid att bara sätta mig ner vid datorn och göra
detta. Just nu sitter Emilio i soffan och pillar på TV dosan, så just nu är han lugn,
men jag gissar på att om 30 sek är han uttråkad och då kommer gnället igen,
japp, där kom det. Dags att underhålla!
Ciao.
- Solstrålen!
Du och din mamma är det bästa som någonsin hänt mig, jag älskar er mer än allt!
- Slutar hon att trakassera? Svar Nej!
Det här inlägget har tydligen gjort att jag är en dålig mamma, att jag har varit
arg på Emilio hela tiden i magen, att jag kallat honom en massa fula saker,
att han knappast är önskad, att jag bara klagat på allt han har gjort,
tydligen det också hela tiden. Jag förstår inte hur en människa kan lägga sån
tyngd på endast två ord och sedan skita totalt i resten av texten.
Eller alla andra inlägg för den delen. Men det är klart, som gravid eller
mamma får man ju aldrig bli arg, man får aldrig vara less, trött
eller besviken. Tur att J är en sån fruktansvärt bra stålmorsa som
aldrig är varken trött, arg, besviken eller less. Vilket toppenliv
hennes dotter måste ha. Men vet du vad? Jag skiter fullständigt i dig
och din dotter, i ditt liv. Jag bryr mig inte och jag lägger mig inte i.
Du kanske skulle testa det du också, att inte lägga dig i andras liv
och andras barn. Fokusera lite mer på ditt liv och ditt barn.
"Igår var det dags för undersökningen på Tittut kliniken vilket slutade
i ett fiasko. Klimpen hade lagt sig med huvudet neråt och inåt. Trots flera försök till
att vända på honom/henne så gick det inte. Vi testade att ligga på flera olika sidor,
jag fick stå och hoppa, äta godis och dricka läsk, vi fick tom låta ett annat par
gå före i hopp om att klimpen under den tiden skulle vilja vända på sig, men nej.
Puffa vi på magen så fick vi bara arga sparkar tillbaka. Klimpen var bestämd,
vi skulle inte få se någonting.
Jag var grymt besviken och arg på klimpen hela kvällen, men nu så här i
efterhand har jag skit dåligt samvete för det. Det är ju inte hans/hennes fel. H*n tyckte
bara att det var väldigt bekvämt att ligga där nere när mammorna sprang runt på stan,
vilket jag kan förstå. Så idag längtar jag lite extra efter att få pussa och hålla om vårat
lilla knyte och berätta att mamma inte alls är arg eller besviken. Men det är ett bra tag
kvar tills jag kan göra det. Jag lovar att jag ska gottgöra dig tusen ggr om min lilla älskling!"
Så jag antar att J har rätt. Jag är tydligen världens sämsta mamma
och jag var världens sämsta blivande mamma.
- Ledsen.
Efter en väldigt skrikig natt och morgon med lite sömn skrev jag en status
på FB, ett skämt riktat till andra mamman. Detta hade jag aldrig hade gjort om jag
vetat att jag skulle bli så påhoppad.
"Är så fruktansvärt trött på allt jävla skrik hela tiden..
Snart åker han ner i en DHL låda till Öland!"
Dessa kommentarer fick jag av en person, som varken känner mig, Emilio
eller min fru. En person som jag endast vet vem det är och har gemensamma vänner
med. Trots detta så lyckades hon trycka ner mig totalt även fast jag vet att det
hon påstår att jag sagt/skrivit inte är sant.
Det börjar med det här..
"Men hur kan man skriva något sånt om ens barn, en människa? Och vad kan han
begära mer än de allra viktigaste behövliga sakerna i livet? Inte så kan gnäller om
godis, tv-spel eller vill vara uppe längre när han inte är ett år ens? Vill väl ha närhet.
Han känner kanske att du är sur och arg på honom."
Och fortsätter med dessa..
"Klart man kan bli trött och less och inte orka höra skrik och gråt,
så var och är det för mig med. Men inte så jag skriver så pass otrevliga
sakerså andra människor får en klump i magen och undrar vad fan det är frågan
om heller. Du gnällde ju och svor under graviditeten också så "man" undrade.
Var arg på barnet i magen hur många gånger som helst. Aldrig varit med något
sådant, så jag är väl okunnig, har ingen humor. Men jag kan inte se humorn i att
en mamma är så less och svär så mycket över ens planerade ofödda och födda barn."
"Och vad jag minns blev jag illa till mods när du svor över hur mkt han rörde
sig i magen. Förstår att du blir arg, men jag kunde bara inte låta bli att skriva nu
när du skrev så där. Det är barnet du gnällt om vet jag. För det är det jag reagerat på
så många många gånger.Inte läkarna och komplikationer.
Men vi är alla olika och det får man väl vara."
Tänk att man som människa kan ta emot så mycket skit och framför allt ta åt sig, av någon som man
inte ens känner, en person som inte ens känner dig.
Jag var väldigt less dom två sista månaderna av graviditeten. Men inte på Emilio.
Jag var less över att vi var tvungen att åka in hela tiden eftersom han var för liten, jag var less
och orolig över att han inte växte som han skulle, och jag var less på att läkarna inte tog hans
minskade fosterrörelser på allvar.
Mamman som har skrivit detta till mig påstår att hon sett mitt klagande på FB, att
jag varit så himla arg på Emilio när han låg i magen, att jag klagat över att han rör på sig så mycket
i magen, att jag svär över honom offentligt på FB osv. Jag förstår ingenting, mer än att jag nu känner
mig illa till mods. Man blir liksom ledsen och arg. Samtidigt tycker jag det är väldigt konstigt att
hon inte kan komma med något mer konkret om vad jag "skrivit", ännu konstigare är det att hon
inte kan ta fram alla dessa inlägg eller att någon annan har sett dessa sk inlägg.
Människor som känner mig, oss, vet att vi har älskat Emilio mer än någonting
annat från den dagen vi plussade, och sen dagen har vi slagits med både fördomar,
förlossning och barnklinik, allt för Emilios skull.
Jag ska inte ens behöva förklara mig eller ens skriva detta eftersom det J påstår sig ha
läst inte ens stämmer. Men iaf, ni kan läsa kommentarerna på min FB och ni får
mer än gärna gå igenom den också så ser ni hur älskad, efterlängtad och önskad våran klimp var/är.
Det gjorde mig väldigt ledsen och upprörd att någon har den här synen på mig..
Jag lär tydligen vara världens sämsta mamma.
- Kärlek är tjockare än blod.
Det finns ett talesätt som jag föraktar, nästintill hatar. Och hade jag inte
varit homosexuell och levt så som jag gör hade jag nog heller inte reflekterat över det
lika mycket som jag kanske gör nu.
"Blod är tjockare än vatten"
Den som en gång menade att blod är tjockare än vatten visste inte att blodet
inneåller upp till hela 90% vatten. Hela våran kropp består minst
av 50-60% vatten. (Beroende på hälsotillstånd, ålder etc)
Men detta var inte riktigt heeeela min poäng.
Det gör ont i mig när jag ser att andra människor skriver/säger så för jag tänker genast på
min familj och Rebeccas kärlek till Emilio. På något sätt kommer alltid hennes
kärlek till honom ifrågasättas eftersom han inte bär på hennes gener. Dom har inga som
helst blodsband till varandra och hon är egentligen inte skyldig honom någonting.
(eftersom han ännu inte är adopterad)
Jag och Rebecca valde att skaffa barn för att vi älskar varandra och för att vi mer än allt ville ha ett
barn. Att bli förälder är inget man blir genom att man bara har sex. Det är ett livslångt åtagande och en
roll du tar åt dig, oavsett blodsband. Det finns människor som skiter i sina barn, överger dom,
lämnar bort dom och rentav inte vill ha något som helst med dom att göra. Har dessa barn tur så
blir dom adopterade. Dom får komma till en familj där dom är önskad, älskad och såå efterlängtad.
Den familjen ger i sin tur det här barnet trygghet, närhet, kärlek, mat och tak över huvudet.
Vem är det barnet kommer att vända sig till och ty sig till i framtiden? Jo, adoptivföräldrarna, eftersom
det är dom som har tagit på sig den rollen. Självklart kommer säkert barnet att undra
och fråga efter sitt biologiska arv, men det ligger i naturen och är en viktig del av utveckling för att
finna sig själv. Sen kan ju den historian se ut på många olika sätt. Antingen kan det finnas
massor att berätta för barnet eller ingenting alls. Som med Emilio, det finns egentligen
inte så mycket mer att berätta, förutom att han var väldigt efterlängtad. Hans mammor letade efter
en donator och donatorn blev Morgan. En fantastisk homosexuell kille som nu är en väldigt
god vän till oss, och förhoppningsvis kommer han fortsätta att vara det.
Min fråga; Är blod fortfarande tjockare än vatten?
Att vara förälder handlar inte bara om blodsband och gener. Det handlar om
att skjutsa och hämta från fotbollsträningar, hjälpa till med läxan, se till så att
barnet känner sig tryggt, älskad och önskad.
Der handlar om att finnas där, att stötta och hjälpa i med och motgångar,
även om den störtsa motgången för en 13 årig flicka kan vara att killen hon är kär i
blev ihop med någon annan tjej än henne. Eller att den 14 åringa killen
ännu inte har kommit i målbrottet.
Den viktigaste gåvan vi kan ge Emilio är att han vågar vara sig själv och tillåter sig själv att älska
en annan människa, oavsett om det är en annan pojke eller en flicka. Föhoppningsvis kan
vi uppfostra honom så pass bra att han aldrig behöver känna sig udda och utanför.
Han har två föräldrar som älskar honom och som gör vad som helst för att se
hans mål och drömmar bli uppfyllda. Han kommer alltid att gå först.
Han är våran första prioritet.
Vi är en familj. En helt vanlig familj. Ju mer människor som lägger märke till att Emilio har
två mammor och även påpekar detta, ju mer "udda" blir vi. Samhället och folks synsätt
på oss "gör oss udda". Men i själva verket så är vi inte ett dugg olik en hetero familj.
Vi har radhus, hund, katter, kombi. Vi veckohandlar och försöker
hålla kärleken vid liv mellan blöbyten, skrik och gråt.
Blod är inte tjockare än vatten.
Kärlek, är tjockare än blod.
Kärlek är tjockare än blod.
Jag älskar er.
- Gaaaah!
Emilio går igenom någon fas av något slag. Han är inte nöjd över huvudtaget. Han skriker, gnäller och gråter om vartannat och rätt vad det är så ler han, för att gråta nästa sekund igen. Nu har han hållt på så här i två veckor och jag vet inte vad jag ska göra längre, detta tär på både mig och Rebeccas tålamod och mående, man känner sig så jävla maktlös och hjälplös när ingenting man gör duger...
- Familj.
Mamma mamma barn. ♡
- Midsommar!
Midsommar tillbringades här hemma tillsammans med Mimmi och Lo.
God mat, skratt och liiite för mycket vin. Barnen var mest grönjävliga
hela dagen fram och tillbaka. Antar att det är någon fas dom går igenom nu.
Emilio är hemsk! Jätte glad ena stunde och arg och ledsen nästa. Man har
inte alls någon aning om vart man har honom just nu. Han är även sjukt
mammig, så fort jag lämnar rummet eller försvinner bakom hörnet och han inte ser
mig blir det grin direkt. Men det går väl över även det.
Nu sover han efter ett långt bad med massa lek.
(Älskling)
(Chillar, like a baws)
(Äta anka)
(Russin fot)
- Godnatt!!
Så går även denna dag mot sitt slut. Idag har vi hunnit med mycket, Line och lilla Amilia kom på besök i förmiddags, efter det tog jag ett pass på gymmet. Sen åkte jag, Milo, Carro och Felixen ut till Storvik och köpte blommor till Altanen, efter det vart det donken mat och sedan en lång promenad! Det har varit en väldigt bra dag med andra ord!
- Skiter'i lao!
Varför ska jag engagera mig när jag ändå inte får någon hjälp eller stöttning överhuvudtaget? Nä, jag lägger ner det här projektet nu.
