- Förlossningen.
Det har varit riktigt tomt här länge nu och ja, det är inte bara att få barn. Tänkte att jag
skulle försöka få igång skrivandet både för min skull och Emilios. Tänker främst på hans
utveckling och framsteg här i livet.
Måndagen den 21/1 går Rebecca som vanligt upp till jobbet. Under dagen är jag hemma
med en fruktansvärd värk i magen, jag hade då ingen aning om att det var förvärkar. Fast egentligen
så var det meeer än bara förvärkar. Det jag kände då var mer som magknip, riktigt jävla ont magknip.
När Rebecca kom hem så hade jag fortfarande ont, och det kom med jämna mellan rum, ibland
med tio minuters intervaller, ibland längre och ibland tätare. Rebecca sa till mig att jag hade
förvärkar och att "tänk att det kommer göra mer ont sen när det sätter igång på riktigt".
Jag tänkte för mig själv, kan det verkligen göra mer ont än så här?" Jag förstod inte riktigt
hur jag skulle klara av ännu mer smärta utan att få någon hjälp i det hela.
Kvällen kom och vi gick och la oss, det hade fortfarande varit lika lugnt i magen som veckorna innan.
Både jag och Rebecca var less på hela situationen och att inte bli tagen på allvar dom gångerna
vi var in till förlossningen för minskade fosterrörelser. Jag kände att något var fel, jag visste att något
inte var som det skulle och jag nöter det fortfarande i huvudet.
Under natten kan jag inte sova, jag har värkar var tionde minut och tillslut blir Rebecca så less
på det så hon ringer in till förlossningen eftersom jag inte fått någon ordentlig sömn på 2 nätter, och
samtidigt så är det väldigt lugnt i magen. Dom vill att vi ska komma in. Jag säger till Rebecca att jag
inte orkar åka in för att ligga med en ctg kurva som sedan ser så "himla fin ut". Men hon lyckas
övertala mig och in åker vi när kl är ca 03:00 med hopp om att få sömntabletter så att jag åtminstone
kan få lite sömn.
Väl inne på förlossningen får vi göra en ctg kurva, såklart. Vi ligger ett bra tag med den, längre än
vanligt och börjar fundera om dom har glömt bort oss. När dom kommer in visar det sig att
Emilio inte alls mår bra och att det är väldigt tveksamt om vi ens får åka hem igen. Barnmorskan
kollar även min tapp i farten. Hoppsan, öppen 4 cm! Nu fick vi absolut inte åka hem. Vi skulle
ha barn och det enda vi hade med oss till förlossnigen var oss själva. Kl började nu närma sig 05:30
och våra vänner (Frida & Jenny) som är boende i Gävle började nu gå upp för att göra sig iordning
för jobb. Rebecca fick ringa till dom och be om hjälp, hon var ju tvungen att åka hem och hämta
hund och BB väskor och fixa allt annat runtomkring innan Emilios ankomst. Och vi hade aldrig
fixat det utan deras hjälp. Tog inte mer än en halvtimme så var Jenny utanför förlossningen.
Det kallas vänskap!
Jag läggs in i ett rum för att få sova lite innan allt tar fart. Det lyckas jag inte med. Tabletterna
dom gav mig hade ingen effekt alls. Vid 09:30/10:00 ringer jag till Rebecca, då får hon komma tillbaka
eftersom jag iaf har fått vila lite. Jag ligger med en ny kurva och är nu öppen 6 cm. Vid 11 tiden blir vi
förflyttade till en förlossningssal. 12:10 tar dom vattnet på mig och mina värkar börjar göra riktigt ont.
Vi ligger fortfarande där inne och försöker vila. Jag sa redan från början att jag absolut inte ville ha
lustgas men att jag ville ha ryggbedövning. Men narkosläkaren var väldigt sen så jag var tvungen
att använda lustgasen iaf för att klara av värkarna. 15:30 kommer narkosläkaren och sätter
ryggbedövningen på mig, vilket inte var det lättaste då värkarna kom så otroligt tätt. Och hade
inte hon dykt upp där så hade dom nog heller inte hunnit att sätta ryggbedövningen. Som tur
var hjälpte den och det gjorde inte lika ont så vid 16:00 var vi upp och rörde på oss lite med
gåbordet, vilken effekt! Jag kände genast hur det började trycka neråt så jag var
tvungen att gå tillbaka och lägga mig. Nu är kl ca 17:00 och nu drar det igång på riktigt, nu var
det bara att trycka. Smärtan som infinner sig går inte att beskriva, det göra brutalt ont och
det är så fascinerande att våra kroppar klarar av den här smärtan. När du ligger
där tänker du "aldrig mer igen". Men så här i efterhand så är det så otroligt häftigt, det är
en riktig upplevelse.
Rebeccas stöttning var underbar, jag hade aldrig klarat det utan henne. Det var många ggr jag vände
mig om till henne samtdigt som tårarna rann och viskade "jag klarar inte av det här, han
kommer aldrig att komma ut". Självklart när inte barnmorskorna såg, som om dom aldrig har
sett en gråtande föderska innan. Jag ville vara stark, men jag var så otroligt trött eftersom jag knappt
hade fått sova på 2 dygn. Men 19:04 las en otroligt vacker liten kille upp på mitt bröst. Han var
så liten att jag visste inte ens hur jag skulle hålla i honom. Han var varm och blöt, inget
fosterfett, inget blod, ingenting. Han såg nybadad ut, han var helt perfekt. Så
otroligt vacker. Oftast så är bebisarna så svullna när dom kommer, huvudet ser lite
skevt ut osv men inte på Emilio. Detta spreds ju naturligtvis sig inne på förlossningen att
det hade kommit en sån "fin liten kille". Så var och varannan timme kom det sköterskor och
barnmorskor för att titta på det lilla lilla underverket. Ja, dom pratade tom om honom i kafferummet,
och man kan inte bli annat än stolt. Skryta? Ja, man får skryta om sina barn.
Det var kärlek vid första ögonkastet och jag kan inte förstå hur man kan älska
någon så mycket. Han är mitt allt. Vårat allt. Den mest underbarste, gnälligaste,
envisaste, fantastiska, gladaste lilla fjun.
Mamma och mamma älskar dig mer än allt!
130122
Nils Emilio Storm
2756g & 48,5 cm lång
huvudomfång, 32 cm.
Kommentarer
Rebecca
Jag älskar er! <3
Mattias
Lycka till med allt nu och jag hoppas att han blir pigg och kry snart.
carro
underbar läsning <3
Trackback
