- Måndag!
Snart har ännu en vecka gått, på onsdag går vi in i v24, och ja, visst, veckorna går snabbt
men allt annat går sakta, det är konstigt det där. I fredags sa hjärtat upp sig från jobbet
och började på sitt nya idag. Jag är stolt över henne, att hon jobbar, sliter och aldrig
ger upp när det gäller just detta. Raka motsatsen till mig med andra ord. Jag är
faktiskt riktigt lat när det gäller sånt där. Men någon ska väl vara det också.
Det är mycket på gång just nu och jag hoppas att allt pappersarbete kommer gå och rätt
håll, vi ska nämligen träffa familjerätten om en månad. Hemskt det låter va? Men dom
vi ska träffa verkar vara jätte bra, faderskapet ska fastställas och våran donator ska säga
ifrån sig rätten till klimpen och överlåta en adoption till Rebecca så hon kan adoptera
honom/henne. Det är lurigt det där, att Rebecca ska behöva adoptera något som vi har valt att
skapa tillsammans, ett barn som hon redan älskar och tar hand om genom att ta hand om mig.
Men allt kommer att gå bra, såklart. Men det är klart man oroar sig lite, detta är ju ändå en stor
grej. Det som stör mig mest är att adoptionen kan inte börja gå igenom förräns klimpen är ute,
och det är väl i sig förståligt. Men det betyder att jag blir ensamstående i några månader
och att Rebecca inte har rätt till att ta ut några mammadagar överhuvudtaget förutom dom
tio dagar man får kring födseln, men det får man som partner oavsett. Det är inte alls kul,
jag vill ju att hon ska vara hemma med oss den första tiden, med sitt barn. Går allt felfritt och snabbt
så tar det hela ungefär 3 månader efter att klimpen är ute. Men det är ändå 3 månader. 3 månader
som hon missar pga att hon inte får ta ut några mammadagar. Och visst, 3 månader är ju ingenting
om man tänker på att klimpen föralltid kommer att vara hennes efter detta. Men det är ändå
en lång tid eftersom dom första månaderna går så himla snabbt. Det gör ont i mig när jag tänker
på att hon inte har några som helst rättigheter till klimpen förräns detta har gått igenom.
Jag längtar verkligen tills VI blir en familj på riktigt, på pappret, lagligt. Det är ändå skönt att
veta att vi är så överens med våran donator om vad det är som gäller. Vi kommer föralltid att
vara honom evigt tacksamma. v
Kommentarer
Trackback
