- update!
Det har varit fruktansvärt tomt här nu och det är många som undrat var vi har tagit vägen.
Jag kan väl säga så här, flytten tog alla krafter. Men nu har vi nästan kommit till rätta och nu
återstår bara renovering av vardagsrum sen kan vi kalla radhuset ett hem.
Vi mår bra och klimpen växer så det knakar, på onsdag går vi in i v23 och våran
lilla vilde härjar dagligen. Det är det bästa på hela dagen, att känna klimpen, även
om h*n stör min nattsömn och jävlas tidigt på mornarna så kan jag ändå inte låta
bli att le lite för mig själv när sparkarna och slagen kommer. Jag längtar ihjäl mig
efter detta lilla knyte, vi längtar ihjäl oss!
Det var en snabb liten update. Jag lovar att jag ska bli bättre på att blogga nu
när vi äntligen har fått internet i lyan!
- Saker som gör min förbannad.
Dagens invandringspolitik. Invandrare. Just det här ämnet kan få mig att tända
till. Och inte på ett bra sätt! Innan ni läser vidare om mina åsikter så vill jag
understryka att jag har både mörkhyade, ryssar, bossnier och kurder till vänner,
en halv libanes i magen och en grek till fästmö. Dessutom kommer mina förfäder från
Rumänien och Bulgarien, dom flyttade till Sverige och sådde sin vildhavre.
Detta kan omöjligt göra mig till rasist, som så många har sagt att jag är.
Men iaf..
Det gör min fruktansvärt förbannad att se dessa stöddiga invandrar ungar ute på gården,
springa runt med gevär och leksakspistoler och reta gallfeber på både svenskar och
våra djur som finns här. Nu snackar vi inte om småbarn utan barn som faktiskt har passerat 10 års
åldern. För det första, håller man på så här? För det andra, dom har flytt från ett land med krig,
Sverige har öppnat sina armar och det minsta dom kan göra är väl åtminstone att respektera oss.
Barn är alltid barn och hanterar sina känslor och minnen på olika sätt. Jag vet. Men vad gör
föräldrarna? Inte ett skit. Kommer man hit till Sverige så är väl det minsta man kan begära från invandrarna
att dom lär sig svenska, skaffar sig en utbildning och ett jobb samt respekterar våra regler och lagar.
Det bör inte vara så svårt. Hade vi flytt till ett muslimskt land hade vi varit tvugna att göra detta. Så varför
sätter vi inte mer press på dessa som kommer in? Självklart ska vi hjälpa andra, men faktum är att dom
flesta som kommer hit skiter fullständigt i Sverige och våra traditioner. Dom kör sitt eget race, håller stenhårt
på sina traditioner och lever på våra skattepengar. Visst, det är inget fel med att behöva få hjälp med bidrag från
exempelvis soc, men det jag menar är att man måste väl göra något för pengarna också. En svensk som går
på soc tex, måste vara inskriven på arbetsförmedlingen och för att denne ska få pengar måste den även
hitta en praktik för att få ut dessa pengar utav soc. Varför gäller inte detta invandrare? Jo, för att dom
inte kan svenska och inte villl anpassa sig till den svenska systemet. Nu ska man inte dra alla över en kam,
det finns ett fåtal invandrare som faktiskt kommer hit för att få det bra, som lär sig svenska, skaffar utbildning,
jobb och anpassar sig till det svenska systemet. Jag gillar det. För hur det än är kan vi lära oss mycket
utav dom, jag som älskar att laga mat tex skulle jätte gärna vilja lära mig att laga persisk, kurdisk och
syriansk mat. Men sådant annordnas ju inte för återigen är det ingen som kan svenska och lära
ut detta till oss. Jag tycker också att det är förbaskat tråkigt att vissa invandrare som kommer hit och har
en riktig utbildning i bakfickan som tex läkare, lärare etc inte får jobb pga sitt ursprung.
Det som stör mig mest är att Sverige är så jävla solidariska, vi ska ta hand om alla andra men
kan inte ta hand om våra egna. Det finns så många svenska familjer där ute som kämpar för att få ihop till
hyran och mat på bordet medans dessa invandrare får allt serverat för att dom har "haft det så svårt".
Detta stör mig så fruktansvärt mycket, för att inte tala om alla uteliggare. Visst, dom har säkerligen
gjort en jävla massa dumma beslut i sitt liv som har gjort att dom har hamnat på gatan, men vem
säger att vi inte ska ge dom en chans istället. Sveriges prio ett borde väl ändå vara att ta hand
om sina egna först innan vi hjälper andra?
Jag vill att mitt barn ska kunna fira skolavslutning i kyrkan, sjunga nationalsången,
säga negerboll och allt detta utan att bli kallad rasist. Men i dagens samhälle kan man inte göra det.
Det kommande valet kommer bli väldigt avgörande för Sveriges framtid, fortsätter Sverigedemokraterna
att klättra så som dom gör är det kört. Att rösta på dom för att man är less på invandringspolitiken är
förbaskat jävla dumt, det finns andra partier som vill dra åt tyglarna också.
SD är inte ett alternativ för Sverige.
- Klimpen!
(Världens finaste fästmö)
+
(Världens finaste donator)
=
(Världens finaste guldklimp)
Två veckor kvar till RUL! <3
- Ingen ork!
Nu är det endast denna vecka och nästa vecka kvar på jobbet. Sen är det slut. Finito!
Det är lite blandade känslor det där, men det kommer bli skönt att sluta. Jag känner hur
kroppen stretar emot varje dag. Att sitta på ett varmt lager med dålig luft, hoppa in och
ur trucken hela tiden är något klimpen inte gillar. Jag mår ständigt illa och är ständigt ap trött.
Flytten närmar sig med stormsteg nu och om jag ska vara helt ärlig har jag nog inte riktigt förstått att om
mindre än en månad har vi flyttat till ett radhus, vårat radhus. Det är fruktansvärt mycket som måste
göras både på in och utsidan, men man får ta det i den takten man orkar helt enkelt. Fast om
jag känner mig rätt så kommer jag gå på allt direkt, jag hatar att bo i något som jag inte tycker är snyggt.
Man kan liksom inte komma till rätta då. Man vill ju ha upp tapeter, tavlor, hyllor etc för att man ska
kunna känna sig hemma. Känner man sig inte hemma mår man heller inte bra, inte jag iaf.
Men det löser sig, det blir bra..
Rebecca, du vet väl att jag älskar dig mest av allt?
- Ängel!
Är ju så himla dålig på att uppdatera nu, men jag skyller det på min extrema trötthet. Jobbar jag
FM kommer jag hem till halv tre, och går direkt och lägger mig, oftast två timmar för att
ens orka gå upp och äta och kika lite tv innan det är dags att lägga sig igen. Det känns att magen
växer och att det händer massor inne hos klimpen, illamåendet har börjat komma tillbaka
smått men jag hoppas verkligen att det inte är här för att stanna.
Jag har faktiskt inte riktigt förstått att vi ska få en egen ängel snart.
Gud vad jag längtar efter dig klimpen!
- Hello goodbye weekend!
Mys helg. Pappa kom i fredags och åkte nyss vidare till Säffle där han skulle bo på
hotell i nån natt innan han far hemåt mot Sandviken igen. Helgen har med andra
ord varit väldigt lugn. I fredags blev det film och i lördags käkade vi räkor, kräftor och
lite ost & kex. Fruktansvärt gott! Imorgon väntas jobb igen, fy faaan. Ska egentligen jobba
eftermiddag imorgon men fick byta skift med Jimmy eftersom han skulle iväg och jag ska
vara ledig på tisdag. Onsdag och torsdag blir det 12 timmars båda dagarna antagligen.
Usch!
- Våran guldklimp, V11 <3
Som ni vet har det varit helt dött här ett bra tag. Men jag har verkligen inte haft något
bra att skriva överhuvudtaget, eller jag har ju haft massor att skriva men med tanke på att vi inte har
gått ut med graviditeten förräns nu så har jag ju varit tvungen att hålla käften. Så jag tänkte korfattat
uppdatera er lite så gått det går.
-
Efter inseminationen.
Efter att vi hade fått träffat våran Morgan och gjort inseminationen började vi genast att tänka på
framtiden och syskon. Att välja en donator som vi "kände" eller visste vem det var, var inte vårat första
alternativ men efter att ha träffat Morgan känns det som om vi inte skulle vilja ha de på något annat sätt
överhuvudtaget. Att få lära känna en sån fantastiskt fin och bra männiksa och veta att vårat barn kommer
få hans egenskaper, mina gener och Rebeccas uppfostran känns helt underbart. Huvudsaken för oss
har alltid varit att få ett eget barn, oavsett hur vi skulle gått till väga. Men efter att ha träffat Morgan känns
klinik inte riktigt som ett alternativ för oss längre, inte när man lärt känna en sån fin människa. Förstår ni hur jag
menar? Vi får se hur det blir i framtiden, men tanken är ju att vi ska ha två barn och att dessa barn ska ha
samma donator, mest för deras egen skull så dom faktiskt blir syskon på riktigt. Men det är sånt man får ta ställning till senare. Vem vet, när vi kanske vill ha ett syskon kanske Morgan börjar bygga en egen liten familj
då är det ju inte säkert att han vill hjälpa oss igen. Men vi hoppas, och hur det än blir så blir det nog även
Rebecca som bär andra barnet isf, men det är sånt vi tar sen.
Bara några dagar efter inseminationen kände jag hur det började hända grejer med min kropp och
jag visste hela tiden att jag var gravid. Vissa känner ingenting, vissa påstår att man inte kan
känna det lilla som händer där inne men jag tror inte på det. Jag kände allt, jag visste.. men
tänkte ändå hela tiden att det var för bra för att vara sant. Inte skulle det gå på första försöket.
Men jo! Vi kunde heller inte vänta till första BIM dagen, (beräknad icke mens) . Vi gjorde första testet
4-5dagar innan, mest på skoj för att vi inte kunde vänta längre, vi gjorde det inte ens med
morgon urin utan på kvällen, och det blev direkt det starkaste pluset. Lyckan var total!
-
V4-9+5.
Under dessa veckor mådde jag verkligen skit. Jag mådde konstant illa, jag fick kväljningar hela tiden och
jag var ap trött, under den här tiden var jag även världens tråkigaste människa. Dessa veckor var även
väldigt svåra för Rebecca. Det hände så mycket i min kropp och jag tyckte hon var jätte dum som inte fattade
det trots att jag berättade hur jag mådde hela tiden. Det var jätte jobbigt, samtidigt som oron över att det
skulle hända något var där hela tiden. Det är ju aldrig säkert förräns efter v12, och inte ens då är det
helt säkert men största anledningen till att det blir missfall är ju för att barnet inte utvecklas som det ska,
och då stöter kroppen bort det. I v9+5 försvann alla min symtom, bara sådär. Jag mådde genast bättre, mådde
inte lika illa och kände mig pigg. Jag skulle vara glad över att detta äntligen var över och att jag började
komma in i en bättre period som man oftast gör runt v12. Men jag var livrädd, jag trodde att det hänt något
med våran klimp, jag kunde inte sova och jag kunde heller inte tänka på något annat. Så i tisdags fick vi en
akut tid til gyn för att se att allt var bra så jag kunde släppa oron och njuta istället. Våran klimp mådde
jätte bra, hjärtat slog fint och och när han märkte att vi tittade kliade han sig i huvudet och började
sedan att vifta på händerna. Att göra ett VUL får dom tydligen "att vakna till liv lite". Jag började tjuta
direkt när jag såg honom, jag visste ju hur det skulle se ut, hur ett litet barn ser ut vid den tiden.
Rebecca var mest fascinerad och frågade vad som var upp och ner osv. Tror nog att fröken Storm
får vara lite mer stöttande vid nästa UL. Hur som haver, han var 39,2 mm när vi var där (v10+5) och
ska vara nästan 40 mm i v11, vilket är idag. Så nog växer han som han ska allt och läkaren sa
att "mer normal graviditet än så här går det inte att få" vilket var jätte skönt att höra.
Vi har även fått många reaktioner på att vi kallar klimpen för HAN, ja vad ska man säga. Vi tror
verkligen att det är än han och tills motsatsen är bevisad får det vara en han. Det får vi
veta 23 Aug när det är dags för RUL. Som vi längtar till! Hur som helst så spelar det ingen
som helst roll om det blir en pojke eller flicka, så länge barnet är friskt och mår bra så
kommer mammorna vara överlyckliga!
| Ser det ändå inte ut som en liten "han"? ;) |
Vi längtar efter dig klimpen, väx dig stor och stark nu så du kan komma ut till oss i Januari! <3
- Ny vecka!
Fan va jag är kass på att blogga. Vissa dagar så skriver jag hela tiden och
har massor som vill ut, andra dagar är det bara tomt.
-
I onsdags åkte vi hem till mor, jag var på begravning och träffade även lite
vänner på kvällen. Vi hade en "minnesstund" för Micke. Vilket resulterade i att
alla drack, grät och skrattade. Det var så skönt att få ventilera sig och vara med
vänner som delar samma sorg som en själv.
-
Förövrigt var det en lugn vecka hemma, myste bara med familjen och djuren.
Det jobbiga är att varken jag eller Rebecca har någon semester i sommar vilket betyder
att vi inte kommer kunna åka upp nånting. Kommer vi kunna åka blir det bara över en helg.
3 dagar varav 2 är resedagar, det suger.
-
En månad kvar nu...
- Erkänner!
Ja, jag erkänner. Jag har varit riktigt kass på att uppdatera bloggen.
Men ibland så vet man verkligen inte vad man ska skriva trots att man egentligen
har massor man vill berätta! Men det tar vi en annan dag!
-
På onsdag åker vi upp till Söderhamn för att träffa familjen. Jag ska även gå
på Mickes begravning. På något sätt så känns det skönt, att liksom få ett
avslut på det hela, ett sista farväl så man slipper tänka "snart är det begravning" hela tiden.
Det är inget jag ser fram emot men jag vill få det överstökat så att jag bara kan fokusera
på alla minnen som han har gett mig, som han har gett oss alla.
Men det kommer bli jobbigt, riktigt jobbigt.
-
Ikväll blir det pizza och soffmys.
-
Varje dag är en seger.
- Michael Ågren <3
Det är fortfarande väldigt svårt att förstå att du faktiskt är borta.
Att du aldrig kommer tillbaka. Du var så älskad och uppskattad kära vän.
Ditt leende, ditt skratt och din humor kommer leva kvar i oss alla.
"Ågren idag eller ågren imorgon?"
Alltid Ågren!
- Montag!
Månadag igen, hjärtat är fortfarande sjukskriven men med tanke på värmen
som varit så har det varit otroligt skönt att ha henne hemma, långa
promenader, glass i hamnen, utflykter. Känner även att vi faktiskt
behövde det här, kanske inte delen med ett krossat knä men tiden tillsammans.
Det har varit lite jobbigt dom senaste månaderna när hjärtat har jobbat så
mycket och oftast dygnspass på helgerna när det ska vara vi. Självklart så vet
jag att hon gör det för våran skull och för att vi ska ha det så bra som möjligt men ibland
behöver man verkligen den där tiden tillsammans.
-
I helgen har vi varit på bröllop, Rebeccas styvsyster gifte sig. Det var trevligt och
mysigt och maten var god. På lördagkväll kom även Danni förbi en sväng på lite
snack och popcorn. Mys.
-
Imorgon ska vi iväg på äventyr. Det pirrar lite i magen faktiskt!
- Älskade ängel!
13:58 idag somnade min lilla Puss in i min mors trygga famn hos veterinären. Hon hann
inte få den slutgiltiga sprutan utan somnade in alldeles själv med sin lilla tass i mammas
hand. Hennes njurar la av. Hon blev dålig igår så mamma åkte in med henne imorse när
hon var ännu sämre. Vi hade inte kunnat göra något. Vi kunde ha proppat henne full med
mediciner och dropp, då hade hon kanske fått några extra dagar men hon hade mått dåligt
av det. Jag är tacksam över att det gick så fort för Puss's skull, men jag önskar att jag hade
varit där så jag kunde få pussa på henne och känna hennes mysiga doft en sista gång.
Men jag vet att hon har det bra nu, leker med sina små pappersbollar och äter
ost uppe i himlen. Älskade lilla pälsboll..
-
Du stod vid min sida i 12 år och skänkte mig både lycka och kärlek. Jag är så tacksam
för att just du kom till oss. Våra minnen och dina tassavtryck kommer föralltid att finnas kvar
hoss oss. Jag älskar dig Puss, hör du det? Känner du det?
Matte älskar dig.. !
- Sol sol stråååålande sol!
Solen lyser varje dag och vi kan nog inte må mer
bra än vad vi gör just nu. Imorgon blir det lite bröllops shopping
och nått ärende på stan. Har även varit på introduktion på SCA idag
får se hur det blir att jobba där i sommar. Kommer väl köra
åt helvete med trucken.
- Vilken härlig dag!
..MINST SAGT!
Har varit ute och gått nästan hela dagen i den underbara solen,
det känns på mina axlar. Var ner till hamnen och käkade lite glass, sen
satt vi där och bara myste.
-
Helgen närmar sig med stormsteg, det vankas bröllop och mys.
Snart är det även dags för ett test, bulle i ugnen eller inte?
Jag vet inte vad jag känner. Jag känner mig nog mest ledsen
faktiskt. Allt har strulat för oss hela tiden och det skulle inte förvåna
mig om det göra det nu heller. Å andra sidan så har jag haft så många symptom
som tyder på att jag faktiskt är gravid, men det kan lika gärna vara kroppen
som spelar mig ett spratt, jag längtar ju så otroligt mycket. Vi längtar.
Och vi människor kan ju också bli "sken dräktig", precis som hundar.
Blir det inget denna gång så är det bara en sak att göra.
Bryt ihop och kom igen!
Men jag hoppas...
- Mini zoo!
Idag har vi varit på mini zoo i Tibro tillsammans med Nadja, lilla Melker, Richard och lilla Wille.
Supermysigt! Dom hade grisar, getter, får, kaniner, marsvin osv och man fick gå
in i alla hagar och klappa, det var väldigt uppskattat av dom små!
-
Efter vistelsen åkte vi allihopa hem till Nadja och Sebbe, lekte med barnen, grilla och
lekte lite till. Den perfekta söndagen med andra ord, och den avslutades här
hemma i soffan med popcorn och film.
(Melkan)
(William & Melkan)
- Flytt?
Vi har länge pratat om att flytta uppåt men aldrig riktigt fått tummen ur
och gjort nått åt saken. Vi kikade runt lite på lägenheter i Sandviken eftersom det
är lättare att få något där än vad det är i Gävle. Att bo i Gävle hade varit
guld värt men Sandviken är inte så tokigt heller, vi vill ju inte flytta
till en lägenhet som vi bara känner att vi kan stå ut med ett tag tills vi
hittar något bättre. Men nu hittade vi två st radhus och vi har första tjing på dom,
vi väntar bara på bilder så vi kan se hur det ser ut sen får vi se om vi tar det
eller inte. Sandviksbor till hösten? Det återstår att se. ;)
- over n out!
Helgen är återigen över och vi har inte gjort ett dugg. Blir lite svårt när hjärtat
fortfarande hoppar på kryckor och inte riktigt kan ta sig någonstans.
Men idag har vi iaf grillat lite, och sedan var vi ner till basketplan
där hon kunde sitta och klaga över hur kass jag var idag, vilket jag va!
Hade inget flyt alls med bollarna idag, men man har sånna dagar också
antar jag. Nu ska vi titta på film. Hoppas alla har haft en bra helg.
- Stötta?
.. Jag tycker att folk på nått sätt borde vara glada för våran skulle, att det faktiskt
händer saker och att vi faktiskt är på gång, vi har ju ändå gjort ett försök nu och folk i våran
omgivning borde vara mer stöttande efter alla motgångar som vi har haft. Men nej, det är
dom inte, och jag förstår verkligen inte varför. Vad är det vi gör som är så fel?
Förtjänar inte vi att vara lyckliga bara för att vi fortfarande är unga?
Förtjänar inte vi ett barn när det är något som vi längtar efter varenda sekund?
-
Dom säger att man inte kan utesluta blodsband, men ibland önskar jag verkligen att man kunde det,
då hade man inte behövt må dåligt och känna sig nertryckt när man följer
sitt hjärta och försöker skapa den sista pusselbiten för total lycka..
- Inseminationen!
Dåså. Dags att förklara vad som har hänt det senaste dygnet.
Våran donator kom till oss igår, en person som vi aldrig tidigare träffat. Trots det fick vi redan
från början väldigt bra kontakt och nu när vi äntligen har träffats känns det som om vi har känt varandra
i flera år. Personkemin mellan oss tre är helt fantastisk och både jag och Rebecca kände direkt
att vi verkligen kunde vara oss själva med honom, vilket är väldigt viktigt. Det är ju ändå
livets bästa resa som vi har valt att göra med honom.
Vi satte igång igårkväll, och som ni alla vet så går en heminsemination till på det viset att killen
onanerar, kommer i ett glas och sedan drar upp sperman i en vanlig medicinspruta. Det gäller
att agera fort eftersom sperman har en tendens att dö ganska fort om den får för mycket
luft på sig. När M var klar med sprutan kom han ut med den till Rebecca som sedan kom in
till mig, vi hade föreställt oss att det hela skulle bli lite små romantiskt och att det
skulle bli mer som ett "bonding moment" för oss, att vi tillsammans med den där
sprutan skulle "skapa ett barn", så var inte fallet, det hela var väldigt komiskt.
Där låg jag, men rumpan i vädret medans Rebecca hjälpte till med sprutan.
Det är många som säger att det är bluff och båg när det gäller att ligga med
en kudde under rumpan men å andra sidan så skadar det inte, dom säger ju att man
ska ligga kvar en stund efter så att inte allt rinner ut igen. Jag låg så hela natten, fullt fokuserad
på att inget skulle rinna ut, så här i efterhand vet jag att jag egentligen inte hade behövt det utan
det hade gott och väl räckt med en timme. Men när längtan är så stor så gör man ju allt det där
lilla extra för att det faktiskt ska fungera, om inte annat så kan man ju låtsas att det hjälper.
Nåväl, vi gjorde samma sak imorse men då låg jag bara ca två timmar innan jag gick upp.
Så nu är det gjort, två inseminationer på ett dygn. Nu håller vi alla tummar för att det ska
fungera. Vi har sagt redan från början att vi är beredda på att det kanske inte kommer
fungera första försöket men, nu när det är gjort och vi har ett graviditetstest framför oss så ser
det hela helt plötsligt annorlunda ut. Det skulle vara riktigt jobbigt och vi skulle bli väldigt ledsna
om det inte gick. Men å andra sidan så har vi världens bästa donator så blir det inget nu tar vi nya tag
i början på Juni.
(Det här är våran donator, den mest fantastiska killen som finns)
<3
- Nersläpp!
Ikväll gäller det. Nu är det dags!
Vet faktiskt inte vad jag ska skriva, men dagen som vi så länge väntat på
är äntligen här och det känns fantastiskt!
Håll tummarna nu och imorgon.
Våran M är fantastisk! <3
